Loading...
Please wait, while we are loading the content...
Similar Documents
Samspel mellan barn och pedagoger i förskolans vardag. En undersökning av barns och pedagogers beröring av varandra på tre småbarnsavdelningar
| Content Provider | Semantic Scholar |
|---|---|
| Author | Olanders, Marit |
| Copyright Year | 2017 |
| Abstract | Omsorgsfull, valkommen beroring har funnits vara avgorande for barns tillvaxt och utveckling. Samspel mellan pedagoger och barn ses som det viktigaste for barns utveckling och larande i forskolan. I flera forekommande diskurser inom forskolan i Sverige varderas emellertid fysisk distans mellan barn och pedagoger. Dit hor diskursen om det kompetenta barnet som kan mycket mer an de vuxna tror; diskursen om att barn maste tranas i sjalvstandighet av vuxna samt No touch-diskursen, vars syfte sags vara att skydda barnen fran sexuella overgrepp. Syftet med denna undersokning ar att undersoka hur samspel mellan barn och pedagoger i form av beroring kan komma till uttryck i forskolans vardag. Den overgripande forskningsfragan handlar om hur beroringsklimatet ar pa de undersokta forskolorna. En observationsstudie med mixed methods genomfordes pa tre smabarnsavdelningar pa olika forskolor i en sydsvensk stad, med sammanlagt 29 barn och 15 pedagoger. De teoretiska begrepp som anvandes vid analysen kommer fran anknytningsteori, intersubjektivitetsteori, Educare-modellen och omsorgsetik. Resultatet visade att pedagoger framfor allt initierade beroring av barnen i samband med den praktiska fysiska omsorgen med pa- och avkladning av ytterklader samt barnens hygien samt vid forflyttningar. De initierade beroring av barnen i socialt och kommunikativt syfte; i lek, for att pakalla uppmarksamhet samt for att skapa lugn. Vid nagra tillfallen uppstod situationer nar beroring uteblev men mojligen hade okat barnens fokus om det forekommit. Pedagogerna initierade aven beroring i kanslomassigt pafrestande situationer, som nar barn grat, vid overlamningen fran foraldrarna samt i samband med att barnen lades till vila och vaknade efter vilan. Pedagogerna, med undantag for en pedagog, initierade beroring i situationer nar de hade en for observatoren uppenbar anledning. Barnen a sin sida initierade beroring som till storre del handlade om sokande av emotionell bekraftelse. Barnen kunde rora vid pedagogen med en hand eller fot nar de var tillrackligt nara eller luta sig mot eller klamra sig intill pedagogen nar de befann sig i pedagogens famn eller kna. Olika pedagoger forholl sig olika inbjudande till beroring. Barnen vidrorde pafallande ofta pedagogernas ben eller fotter, aven om pedagogen satt pa golvet och hela kroppen var inom rackhall. Barnen behovde beroring for att aterfa jamvikt nar de grat. Forsok till avledning misslyckades och pedagogerna overgick till att trosta med beroring. I nagra fall vande sig barnen till en annan pedagog for att fa trost. De barn sin fick mest beroring fanns bland de som sag yngst ut. Dock fick inte alla de yngsta barnen mycket beroring. Nagra barn forholl sig mer passiva och da uteblev beroring. Detta blev ytterligare betonat utomhus, dar ytorna var storre och bemanningen lagre pa tva av forskolorna. Nar ingen pedagog fanns till hands hande det att barn vande sig till en frammande vuxen (observatoren) eller till aldre barn. Beroringsklimatet kan beskrivas som vanligt och tillatande, men inom vissa granser. Barnen fick beroring av pedagogerna i situationer som kan tankas vara emotionellt kravande som nar de grat eller skulle somna eller vakna, men de fick sallan beroring for dess egen skull. For barnens del innebar det att de till stor del holls ansvariga for att de skulle fa beroring i annat an den praktiska omsorgen. En enda pedagog bjod in till beroring och fysisk kontakt utan att det fanns nagon uppenbar anledning, och hen blev ocksa oftare berord av barn an andra pedagoger. Kompetensdiskursen och den kvardrojande sjalvstandighetsdiskursen kan ge vid hand att det ar ”duktigt” att avsta fran beroring. Ser man relaterande som barns framsta utvecklingsuppgift kan barns sokande efter beroring av pedagogerna kan raknas in i ett vidgat kompetensbegrepp. Kulturella och diskursiva forestallningar om att aven sma barn ska vara sjalvstandiga och fysiskt separerade fran foraldrarna och andra omsorgsgivare kan forsvara barns anpassning till forskolan. Foreliggande undersokning ger inte stod for iden att fysisk narhet blir en (dalig) vana som pedagoger aktivt maste trana bort. Omsorg i form av fysisk och kanslomassig narhet har ett eget varde som behover lyftas och klas i ord. Eftersom langvarig fysisk kontakt mellan barn och pedagoger framfor allt agde rum nar pedagogen satt ner behovs ocksa soffor och andra sittmobler saval inomhus som utomhus pa forskolorna. Pedagogers och barns beroring av varandra ar ett amne som ar angelaget att utforska vidare. Ar den diskrepans mellan pedagogers och barns syfte med att initiera beroring generell? Beroring har visats vara avstressande. Blir barn som far rika tillfallen till beroring med pedagogerna mindre stressade an barn med storre fysisk distans till pedagogerna? Aven pedagogernas forhallningssatt till beroring, och huruvida utbildning eller andra parametrar paverkar om och hur pedagoger beror barnen kan vara foremal for framtida forskning. |
| File Format | PDF HTM / HTML |
| Alternate Webpage(s) | http://muep.mau.se/bitstream/handle/2043/23802/Barns%20och%20pedagogers%20ber%C3%B6ring%20av%20varandra%20M%20Olanders.pdf?isAllowed=y&sequence=2 |
| Language | English |
| Access Restriction | Open |
| Content Type | Text |
| Resource Type | Article |
